Barfotabarn i livet

Nya texter att analysera.
Äntligen har "2 steg från paradise" lagst upp på spotify..

Älskade Håkan.
Nu ska jag lyssna texter

--
Vid protesfabrikens stängsel
la du din hand på min axel
och sa att livet var något enkelt

men jag kunde inte hålla med om det

På en betongläggning stod vi
du bad mig ta kärlek lätt som en vind
men jag var så ung och dum...

tårar rann nedför min kind
för vem kan glömma
att stjärnor någon gång blir stilla

vem vet hur länge vi har varandra

Håkan Hellström – Vid protesfabrikens stängsel

Det kan vända snabbt.
För en vecka sedan var det mörker på alla tänkbara vis... Såg ingen ljusning i när jag skulle få känna känslan av total utmattning efter ett träningspass. Tänkte att promenader och rehab hade blivit min lott vad gällande träning.

Men icke!
Idag körde jag slut på mig.
Spinning börjar ligga mig allt varmare om hjärtat.
Och herregud vad jag älskar känslan av att det svider som tusen nålar i varenda muskelcell i benen. Kroppen som skriker efter nytt fräscht syre, hjärtat som vill hoppa ut ur bröstet... det är då man biter sig i kinderna, håller ett hårdare grepp om cykelstyret, böjer ner huvudet och pressar ut det absolut sista som finns i kroppen. För att sedan, när intervallen är över, vara helt utmattad i hela kroppen men samtidigt skratta av lycka..
Jag vill inte leva utan träningen - så enkelt är det. Det ger mig allt!

Passade på att ge spinningledaren lite beröm idag. Hon är grym! Hon får i alla fall mig att pressa mig totalt slut. Till svar fick jag:
"Men då kan jag passa på att säga att du ger mig energi när du sitter på cykeln och ler ditt största leende i de tyngsta intervallerna samtidigt som alla andra i salen ser ut som de ska svimma..."

Ja, som sagt. jag är inte frisk... men det är så underbart, helt enkelt!
Kompletterade detta stenhårda spinningpass med ett core-pass. Så nu är kroppen extremt mör.

Beger mig mot Campushallen.
Älskade älskade gym.
Discopass står på schemat, på självaste måndagen.
Precis som på den gamla goda tiden.

Måste bromsa denna "minskande" trend som infunnit sig...
Lägga mig på en platå i alla fall..

Gymmet var det!
LYCKA!

Helgen spenderas i skolan!
Kinesiotape-teknik ska nu läras...

Det snöar... Det snöar mycket!
och vet ni, jag kanske är den enda människan som tycker att det är mysigt...

Jag skriver kandidatuppsats med världens sjukaste och galnaste Sofia.

det är lakrits- och cheeseburgerätande varvat med barn som är i kanelbullekladdandestadium med viss uppgradering till "jag är alla vikariers skräck-stadie"... Glömde säga att barnet heter Sixten!

Internt, ja, men fruktansvärt roligt!

Jag är tillbaka över ytan.

Måndag innebar ett nytt försök till gym. Bröst/biceps/axlar. Och ja, jag kunde köra på nästintill normalt. Jag har fortfarande träningsvärk.. Och jag får ett litet leende när jag känner hur det fortfarande stramar i musklerna.
Och igår mina vänner, då var jag på mitt första dubbelpass.. Jag och pass är ju annars ingen given kombination. Men spinning och core blev det. Core kan vara den nya medicinen för min rygg. Jäklar! Nu håller jag tummarna.

Som alltid när jag känner att träningen funkar så kan jag inte få nog. (kanske inte annars heller?!) Så nu har en morgonpromenad avklarats och ikväll blir det ett lätt benpass innan spinningen.
ååå.. jag är glad.

Låt detta hålla nu!

Kul forskning:

http://www.liu.se/forskning/forskningsnyheter/1.225285?l=sv

"Hej det är jag som är Therese, jag har en väldigt dålig rygg... Jag kommer inte ihåg vad som hände i min barndom.. och det är ingen idé att du pratar med mig för jag hör inte vad du säger... Kan du teckenspråk? inte jag!"

Framtiden är ljus!

Ursäkta mitt tjat nu.

Men jag orkar verkligen inte att ha ont i kroppen längre.
Jag orkar inte att min rygg är totalt förstörd.
Jag orkar inte tänka på varenda förflyttning jag gör för att försöka förhindra att det smärtar till som knivar rakt in i ryggen och hela kroppen.

fyfan.

Jag saknar gymmet. Jag saknar det så att det gör ont i varenda cell.
Jag vill vara där som förr. Jag vill känna den där känslan i kroppen när man ökar i vikter efter några veckors slut. Jag vill känna den fruktansvärda träningsvärken efter ett stenhårt pass. Den där värken som jag vet finns där för att kroppen bygger upp sig lite starkare och lite mer till nästa pass - just för att orka lite lite mer... Jag vill. Men jag kan inte. Och denna gång kan jag verkligen inte.

Nu kan jag inte ens spela fotboll/volleyboll på lekmannanivå längre, inte heller springa, inte spinna och knappt gå promenader utan att det hugger till i ryggen och benen.

Jag är livrädd. Jag väntar bara på nästa gång ryggen pajar sådär igen.
Känns som att det kan bli nästa gång jag reser mig upp..

Jag börjar inse den psykologiska biten i att ha smärta.
Jag börjar tappa något slags hopp.
Jag vet inte om det kommer att bli bra.
Jag vill gymma, jag vill bara vara som förut.

Och jag vet faktiskt inte vad som ska hjälpa mig nu...
Acceptans?
Hur ska jag acceptera?
Det kanske låter sjukt och maniskt. Men fan, träningen är mitt allt. Jag har tappat det, och jag vill kunna ta upp det. Och jag vill kunna utföra den träning som för mig är den allra allra roligaste.

men..
nej, jag vet inte.

Jag är så trött på smärtan

...och jag glömde det positiva.
Mötet om kandidatuppsatsen gick strålande. Nu kan vi köra igång.

och det bästa av allt:
det är fredag och snart kommer han med stort H.

Jävla rygg...
Nu är det legitimt att svära.
Fan!

Knäna höll igår, det var inga konstigheter.
Men det började istället med vrickningar på både höger och vänster fotled.
det kunde jag leva med.
Det jag inte orkade leva med lika bra var dock att ryggen kraschade totalt.
Smärta utan dess like.
Panikkänsla.
Hjälp av minst fyra sjukgymnaststudenter för att ta mig från ryggliggande till magliggande.
Hot om att ringa ambulans.
Känselbortfall i höger fot.
Känslan av att svimma av smärta.
en långsam och haltande promenad hem.
Träning i att på minst smärtsamma vis ta sig i och ur säng.

Vafan - jag är 22 inte 122 år..

Jag orkar inte den här dåliga ryggen längre. Och ja, jag vet. Jag har varit dum. Jag skulle inte ha gjort det där marklyftet.. osv osv.. men nu har jag i alla fall sökt hjälp. Det kan bara bli bättre.

Diskbråck?!

 

tack för er hjälp
Ni är guld

Höga krav.. de kvarstår visst.
HPA-axeln -> check
Central sensitisering -> omläxa

Dåligt, eller det är egentligen nu som jag ska se det jag kunde istället.
Men ändå.
Jag är duktig på att se de svaga länkarna.
Kanske ska skriva en text... som syster gjorde.

Svammel...

En favorit i repris ikväll.
Idrottstorsdag med kära sjukgymnaststudenter...
Hundra år sen sist.
Fotboll. Jag ber för att få behålla korsband och menisker intakta.

Det här kommer att bli nostalgiskt

Kandidatuppsats.
Första utkastet skickat till handledaren som vi inte ens träffat än.
Jag håller alla tummar.
Helvete sofia.. det måste gå vägen.

Snoozade 60 minuter imorse.
från klockan 5 till 6.
Förlåt Mickis.

(Tisdag, onsdag, torsdag), fredag

Gymmet igår.
För första gången på evigheter så kände jag mig stark.
Jag var mes egentligen, om man jämför med tidigare.
Lyfte inte många kilo alls.
Men jag kände mig ändå stark.
Och ryggen höll.

Jag är så glad.
och nu är det inte över att jag är i Uppsala, att jag trivs med livet i stort, att det är fint väder eller att jag just nu inte har ont i ryggen.. nej..
(fast dessa saker är jag självklart också glad över)

Nu är jag mest glad över att Annika Norlin, alias Säkert, har släppt ett nytt album. det var inget jag förväntade mig då hon tidigare sagt att det bara blir en platta på svenska. Annars är hon ju mer känd som Hello Saferide...
Men jag älskar den nya.. Jag älskar den verkligen.
Den har gått på repeat cirka 40 gånger idag.

Det här är genialiskt:

Ihop med dig är jag så stark
jag skulle göra vad som helst
för att behålla det här
jag låtsas att jag är nån annan
för om du visste hur jag egentligen är
så skulle vi aldrig behålla det här
och jag låtsas hellre hela livet för att behålla det här