Barfotabarn i livet

Såhär hittade PJ oss igår när han kom hem från jobbet.

Utslagna tjejer.

 

I helgen har vi kommit framåt lite med färdigställandet av huset. Två lampor och en matta har införskaffats till vardagsrummet. Den återstående renoveringen har legat lite på is senaste veckorna av förklariga skäl men nu är både PJ och jag sugna på att försöka göra ett sista ryck så att de rum vi har börjat med blir klara.

 

Vi är fortfarande ganska bortskämda med god nattssömn. Freja sover från 21-22 till ca 04-05 varje natt. Så vi kan inte klaga på att vi inte är utvilade. Känns skönt att hon hittills har sluppit magknip och liknande. Senaste dagarna har hon dock varit hungrigare än vanligt. Tror stundtals att hon ska äta upp sina små händer. Tur att nappen kan rädda de små tassarna ibland.

 

Jag är så lycklig över att få vara en del av denna fina familj, men ändå är jag inte alls i balans ännu. Helgen har spenderats med långa samtal med PJ för att försöka få rätsida. Känns som att jag behöver paus från allting, för bara en stund, så att jag kan strukturera upp mina tankar. Jag tror att jag behöver bli lite bättre på att stanna upp och hämta andan innan jag springer mig vilse med alla tankar som far genom mitt huvud. Känner mig i sådan obalans. Ska ta upp det med barnmorskan på fredag och se om hon har några tips på hur jag kan komma på bättre tankar. Vill inte gå och vara ledsen när jag har fått världens finaste tjej.

 

 

Igår sprang jag "ordentligt" för första gången. Har tjuvsprungit lite tidigare men igår bestämde jag mig för att testa min gamla runda på ca 5km. Även om vi inte har någon vagn som är lämpad för löpning så funkade Kronan riktigt bra. Fick stanna till lite i snäva svängar men annars rullade den på fint. Freja sov gott i vagnen och bekymrades inte det minsta över att det skumpade lite. Sprang hela rundan på 33 minuter. Enligt appen så var sträckan 5,3km. Jag är nöjd. Nu är det bara att plocka kilometer inför utmaningen i maj - maraton!

 

Idag har jag otrolig träningsvärk i benen. Längesedan ett löppass i måttligt tempo gav mig sådan träningsvärk.

 

Nu blir det familjemys. Så skönt att PJ är hemma igen. Han får mig att må så bra. Är så glad över att jag får dela livet tillsammans med honom.

 

 

 

 

 

Fick till ett helt 30-minuterspass med TRX-banden (som inte är några TRX-band) igår. Freja låg så snällt i babysittern. Hoppas att dessa styrketräningsband blir min bästa investering någonsin. Köpte band av märkte "jungelgym" vilka var hälften så dyra som TRX-banden. Jag har ju kört i flera år med TRX-banden men tyckte att det kunde vara värt att testa detta andra märke. Än så länge märker jag ingen större skillnad, snarare en fördel till jungle gym xt. Känns hur som helst smidigt att få till effektiv styrketräning på hemmaplan, och det gillar jag.

 

Idag har jag och Freja varit och träffat de andra mammorna och bebisarna från föräldragruppen. Det var så himla kul att få träffa alla igen. Känns skönt att få ta del av kloka råd och höra om hur alla andra mår och har upplevt den första tiden. Jag tycker fortfarande att det går lite upp och ner. Ibland är jag helt lugn och harmonisk och nästa sekund kan jag känna mig allt från stressad och orolig till ganska håglös och nedstämd. Självklart förstår jag att jag inte är de enda som känner såhär och det känns otroligt skönt att få dela sina tankar med några som är i liknande situationer för tillfället. Föräldragruppen "Solbritt" (namnet vi fick på mvc) är så fin och jag är så tacksam över att få träffa så fina människor.

 

Den här veckan har PJ jobbat borta i Örnsköldsvik så jag har fått testa på hur det är att vara "ensamstående". Har fått mycket hjälp av mamma/mormor dock. Skönt att ha henne så nära.

 

Imorgon ska jag ut till Jojo och mammaledighänga. Vilket privilegium att få vara mammaledig samtidigt som en av mina närmsta vänner. 

 

19 oktober. Redan har en månad gått sedan 19 september. Det har verkligen blivit så som en kollega sa till mig när jag var gravid - "nu kommer livet vara före och efter att du fått barn". Det stämmer verkligen. Allting mäts från det datumet då Freja kom.

 

Jag har nyss varit på gymmet med syrran. Körde ett styrkepass på nästan 60 minuter. Var så himla kul att gymma tillsammans med Bella. Känns också otroligt skönt att det går så bra att lämna Freja med PJ. Jag känner mig inte det minsta orolig och njuter av varje sekund då jag är "bara Therese".

 

Igår fick jag nog med att sitta och amma stup i kvarten på kvällen. I onsdags satt jag konstant i sex timmar och ammade. Så igår bestämde vi att vi ger henne utpumpad mjölk så att vi ser hur mycket hon får i sig. Funkade galant. Jag fick sitta ifred i soffan i tre timmar innan det var dags för matning igen vid 21:30. Jag somnade lika fint som Freja efter det och trodde inte att det var sant när jag vaknade av att hon gnydde lite, kollade på klockan och den visade 05:15. Freja hade sovit i 7 timmar - och jag likaså. Så oerhört skönt. Nu kanske jag inte ska ta det som någon vana men fasen så underbart det var att få sova utan avbrott, det var ju trots allt fyra veckor sedan sist.

 

Nu knatar vi runt här hemma och Freja hänger i Babybjörnen. Suverän uppfinning.

 

Fascineras över att det fortfarande gör förbannat ont att slå i tån i bordsbenet såhär fyra veckor efter förlossningen. Märkligt!

Idag var jag och Freja på hennes första läkarbesök. Kan inte sluta fascineras över läkare. Vad är det med läkare och knepigt bemötande? Under mina tre år på sjukgymnastutbildningen pratade vi ständigt om patientbemötande, att respektera patienten, att förklara så att patienten förstår etc. Undrar hur läkarutbildningen är upplagd? Jag lyckas allt för ofta träffa läkare som inte presenterar sig, inte berättar vad som ska göras och det värsta av allt - inte berättar vilket resultat undersökningen gav. Jag blir också så himla irriterad på mig själv. Varför ifrågasätter jag inte beteendet? Varför står jag bara där helt tyst och är orolig? Fan!

 

Freja har inte gått upp så mycket i vikt. Väger nu 3490g. Då ville läkaren att jag skulle amma henne oftare. Då höll jag på att börja gråta (amningsnerver!). Amma oftare! Herregud, jag gör ju inget annat än ammar. Jag kommer ju inte ut ur huset för att jag ammar så himla ofta. Jag tycker att jag lyssnar på Frejas signaler. Alltid när hon skriker så får hon amma, även om jag vet att hon nyss åt. Kanske är det såhär det ska vara... Nu sitter jag här med en himla oro över att hon kanske inte får i sig tillräckligt med mat även om jag ammar henne jämt.

 

Skulle det inte vara en lycka att få barn? Varför denna ständiga oro?

 

 

Idag har jag varit på gymmet. Vilken lycka! Så skönt att känna att det går att lämna huset och vara lite för mig själv, om så bara för någon timme. Det gick hur bra som helst att styrketräna. Körde samma pass som innan förlossningen och hade i stort samma ork. De andra på gymmet var nog lite fundersamma över varför jag log som att jag hade vunnit 10 miljoner på lotto när jag körde mina styrkeövningar. Det var bara så underbart! Tre veckor av frustration fick igen idag.

 

Jag vet att detta kan låta lite smått överdrivet och galet, men det är den äkta känslan jag hade på gymmet. Det betyder nog alldeles för mycket för både min fysiska och psykiska balans. Så nu hoppas jag att träningen kan bli regelbunden några dagar i veckan. Än så länge är Freja nöjd några timmar efter matning. 

 

För mig blir det nya mottot "En stark och vältränad mamma är en glad och energifylld mamma".

 

 

Igår fyllde Freja hela tre veckor. Det går snabbt. Samtidigt som det känns som att jag inte gör någonting alls på dagarna och har hur mycket tid som helst så blir ändå ingenting gjort och jag känner att tiden bara rusar fram mellan alla amningstillfällen. Det är bara för mig att lägga ner stridsyxan om att hinna med tusen projekt varje dag. Allt som hinns med får ses som ett plus i kanten. Kanske är detta den nyttigaste tiden i mitt liv. Kanske är det nu som jag lär mig att leva i nuet. Jag kan inte göra så mycket annat, Freja styr. Precis som det ska vara. Ser fram emot att kunna träffa lite vänner och bekanta om någon/några veckor. Just nu känns det som att jag inte kommer ut ur huset, men jag har fått tips från coachen om att det vänder - snart!

 

 

Idag var jag och Freja ute och åkte bil helt på egen hand för första gången. Gick kanske inte riktigt som en dans. Jag lyckades stålsätta mig från skriken och tog mig till barnavårdscentralen i helt skick. Freja var otröstlig och skrek konstant inne hos barnmorskan. Vi fick en vikt och en längd tillslut och allting såg så bra ut.

 

Senaste dagarna har varit lite slitsamma. Kvällarna ägnas åt amnigsmaraton. Jag tror att jag ska bli galen. Känns som att jag inte gör något annat. Barnmorskan frågade mig om det finns något jag vill göra när Freja sover på förmiddagen. Mitt enda svar är: TRÄNA! Så nu tyckte hon att jag skulle smyga igång med styrketräningen eftersom det kan göra att jag orkar med timmarna med konstant amning på kvällen. Så imorgon är det jag som inviger TRX-banden i källaren. 18 dagar utan träning var mer krävande än 9 månader som gravid.

 

Det är tur att jag har en sådan tålmodig karl som stöttar mig, samt att BVC-sköterskan kan misstas för att vara en ängel. Det behövs!

Dagarna går och Freja har redan hunnit bli 2 veckor. PJ började jobba igår och jag tror att lillskruttan kände av min oro. Hon var jättestökig och nästintill otröstlig under hela förmiddagen. Hon har inte varit så en enda gång under de två veckor som vi har varit hemma hela familjen. På något konstigt vis klarade jag av förmiddagen sittandes på en köksstol tills hon somnade och sov några timmar. Borstade tänderna vid lunch!

 

Idag är det en helt annan Freja. Hon har sovit nästan hela dagen så vi har gått en riktigt härlig långpromenad i solskenet och därefter hann jag slänga ihop lite kakor inför helgens besök.

 

Snart kommer PJ hem och det är äntligen helg igen!

Nu har snart två veckor gått sedan Freja kom till världen. Vi har haft en supermysig tid hemma och verkligen njutit. Jag ser inte alls fram emot att PJ ska gå tillbaka till jobbet på torsdag. Får en klump i halsen och tårar i ögonen när jag tänker på det. Jag känner mig ensam och litar inte på att jag klarar det helt själv. Förmodligen kommer det att gå bra - men det känns inte bra! 

 

Igår hade vi hembesök från bvc. Min barnmorska som jag har haft under graviditeten var också med. Jag frågade hur vi skulle göra när jag ville åka till gymmet, typ nästa vecka.  Men det var inte att tänka på enligt henne. "Du är nyförlöst!" fick jag till svar. Jag har inte bråttom med att träna och jag sätter Freja i absolut första rum men jag kan inte riktigt finna mig i att inte träna lite ordentligt på 6 veckor! Jag kommer att bli galen. Smyggjorde 40 armhävningar och det kändes ju bra. Jag ska självklart följa deras råd - vila och smygträna - det blir bra!