Barfotabarn i livet

allting är så konstigt. Att det kan vara så.
I tio månader har jag gått med en längtan i bröstet. En längtan bort från det jag så länge kallat "hem". Längtan till det nya var starkare. Sedan närmar sig tidpunkten då man knappt behöver längta längre. Då infinner sig en annan känsla i bröstet. VEMOD. Det är fruktansvärt tungt att packa ihop mitt hem i Linköping. 4 år. Packas ner, slängs i svarta sopsäckar eller hamnar i en låda som kanske inte öppnas igen.

Mitt hem, ska bli vårt hem.
Jag är otroligt lycklig över det, men samtidigt så vemodig.
Så rädd att lämna det trygga.
Har aldrig gillat förändringar.

Har jag gjort allt jag ska i Linköping?
Har jag tagit vara på allt jag borde?
Har jag träffat de som jag vill träffa?
Har jag njutit?

Jag svarar ja på frågorna, vilket är en enorm förbättring i min personlighet.
Jag svara ja för att jag tror inte att jag skulle ha denna vemod över att lämna Linköping om jag inte hade trivts så bra här, om jag inte hade träffat alla underbara människor, om jag inte hade skrattat så mycket tillsammans med er, om jag inte funnit det stöd som ni har givit mig när jag varit nära att falla.

Så min sista vecka i Linköping, mitt "hemma", har startat.
Jag ska på denna vecka ta examen. Jag är snart sjukgymnast.
Om mindre än en vecka är jag sambo med min fina som jag längtat efter så mycket under alla veckor det här året. Det här kommer bli bra, om än annorlunda, men otroligt bra.