Stockholm marathon 2014

JAG GJORDE DET! Jag fixade ett marathon. Jag är faktiskt så himla stolt över min prestation. Kanske skulle jag ha kunnat tyckt att det skulle bli något bättre tid, men jag känner inte alls så. Jag är så nöjd över att ha genomfört det på en helt skaplig tid. Tiden blev 4:26:58. Sträckan var 42 195 meter. Det är faktiskt sjukt långt. Jag inser det nu. Det var så himla roligt att delta i detta lopp. Tänk alla tusen människor som gemensamt är påväg mot samma mål - stadion - med så många mil i benen. Jag var lycklig under hela loppet. Log stort de första 2 milen. Flög fram mellan mil 2 och 3. Sedan tog det stopp. Låren kändes stenhårda. Som granit typ. Efter tre mil fick jag ta fram min schitzofrena sida och samtala med mig själv för att hålla drivet uppe. "Du behöver bara genomföra det här så behöver du aldrig göra det igen..." "har du kommit såhär jäkla långt så går det ju inte att stanna" "har du tränat i ett halvår, stenhårt, så stannar du fan inte nu" ...och så höll det på. Jag ska erkänna att Carolas låt "på egna ben" samt Tomas Ledins "vi är på gång" fick mig att kämpa vidare. (Nej det var inga högmusikaliska verk i mina öron under denna dag).
 
När jag efter 41 km skymtade stadion så sa jag till mig själv att nu är det dags att njuta. Det här är den mentala bilden jag har haft framför mig under ett halvårs träning. Så jag njöd. Åh jag log så brett och jag glömde bort den otroliga smärta jag hade i låren och höfterna. När jag kom in på stadion och såg PJ, Freja och mamma som hejade frisk så var det svårt att hålla tårarna borta. Varvet på stadion är nog den starkaste känsla i idrottssammanhang som jag har haft. När jag sprang över mållinjen sträckte jag armarna upp i luften och bara var totalt lycklig.
 
Jag fixade det, 8 månader efter förlossningen. Jag är faktiskt stolt.
Tackar min disciplinerade sida som ibland kan ställa till det för mig, men som oftast är min främsta styrka.
 
Kommer jag att göra detta igen?
Ja jag tror det. Så jäkla roligt, men smärtsamt, var det!
 
Laddad inför den stora utmaningen.


Här har jag sprungit 19km. Kände mig så stark i detta parti av loppet.


Freja var med och hejade på mamma.


Håller utkik efter mamma på stadion.



Gör tummen upp - äntligen framme!


Tunga och smärtsamma steg, men så lycklig!


Trots att jag kom på plats 2171 av 4123 damer så kände jag mig som en vinnare!

RSS 2.0