Älskade mjölksyra

Det kan vända snabbt.
För en vecka sedan var det mörker på alla tänkbara vis... Såg ingen ljusning i när jag skulle få känna känslan av total utmattning efter ett träningspass. Tänkte att promenader och rehab hade blivit min lott vad gällande träning.

Men icke!
Idag körde jag slut på mig.
Spinning börjar ligga mig allt varmare om hjärtat.
Och herregud vad jag älskar känslan av att det svider som tusen nålar i varenda muskelcell i benen. Kroppen som skriker efter nytt fräscht syre, hjärtat som vill hoppa ut ur bröstet... det är då man biter sig i kinderna, håller ett hårdare grepp om cykelstyret, böjer ner huvudet och pressar ut det absolut sista som finns i kroppen. För att sedan, när intervallen är över, vara helt utmattad i hela kroppen men samtidigt skratta av lycka..
Jag vill inte leva utan träningen - så enkelt är det. Det ger mig allt!

Passade på att ge spinningledaren lite beröm idag. Hon är grym! Hon får i alla fall mig att pressa mig totalt slut. Till svar fick jag:
"Men då kan jag passa på att säga att du ger mig energi när du sitter på cykeln och ler ditt största leende i de tyngsta intervallerna samtidigt som alla andra i salen ser ut som de ska svimma..
."

Ja, som sagt. jag är inte frisk... men det är så underbart, helt enkelt!
Kompletterade detta stenhårda spinningpass med ett core-pass. Så nu är kroppen extremt mör.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0