Barfotabarn i livet

Ursäkta mitt tjat nu.

Men jag orkar verkligen inte att ha ont i kroppen längre.
Jag orkar inte att min rygg är totalt förstörd.
Jag orkar inte tänka på varenda förflyttning jag gör för att försöka förhindra att det smärtar till som knivar rakt in i ryggen och hela kroppen.

fyfan.

Jag saknar gymmet. Jag saknar det så att det gör ont i varenda cell.
Jag vill vara där som förr. Jag vill känna den där känslan i kroppen när man ökar i vikter efter några veckors slut. Jag vill känna den fruktansvärda träningsvärken efter ett stenhårt pass. Den där värken som jag vet finns där för att kroppen bygger upp sig lite starkare och lite mer till nästa pass - just för att orka lite lite mer... Jag vill. Men jag kan inte. Och denna gång kan jag verkligen inte.

Nu kan jag inte ens spela fotboll/volleyboll på lekmannanivå längre, inte heller springa, inte spinna och knappt gå promenader utan att det hugger till i ryggen och benen.

Jag är livrädd. Jag väntar bara på nästa gång ryggen pajar sådär igen.
Känns som att det kan bli nästa gång jag reser mig upp..

Jag börjar inse den psykologiska biten i att ha smärta.
Jag börjar tappa något slags hopp.
Jag vet inte om det kommer att bli bra.
Jag vill gymma, jag vill bara vara som förut.

Och jag vet faktiskt inte vad som ska hjälpa mig nu...
Acceptans?
Hur ska jag acceptera?
Det kanske låter sjukt och maniskt. Men fan, träningen är mitt allt. Jag har tappat det, och jag vill kunna ta upp det. Och jag vill kunna utföra den träning som för mig är den allra allra roligaste.

men..
nej, jag vet inte.