Barfotabarn i livet

Hemkommen från Orsa och Mora. Lite mör i benen, men inte alls så farligt som jag förutspådde. Den stora händelsen under vår weekend i Orsa var självklart mitt och mosters deltagande i Tjejvasan.
I onsdags åkte jag och Markus hem till hallsta och på torsdagsmorgonen åkte jag med moster och Peter upp till Mora för att hämta nummerlappen. På eftermiddagen passade vi på att åka lite längd. Kändes faktiskt riktigt bra i kroppen då. På fredagen åkte syrrorna och Markus slalom. Moster, Peter och Kusinerna åkte hundspann. Mamma gick en promenad och jag åkte längdskidor. Denna runda var mycket segare än föregående dag. Då blev jag väldigt nervös med tanke på att det nästa dag var dax för tjejvasan.

Lördagen kom hursomhelst, vare sig jag ville det eller inte. Käkade gröt och banan, tog min packade väska och la in skidorna i bilen - sen bar det av till starten i Oxberg. Solen sken från klarblå himmel och jag kände mig faktiskt ganska taggad. 10.35 gick startskottet och jag började staka mina tre mil mot målet i Mora. Det gick faktiskt riktigt bra. Redan vid första vätskekontrollen var jag före min tid från förra året. (Även om jag inte har talat högt om det så var mitt mål att slå den gamla tiden på 3h och 13 min.)

Jag stakade på, lite segt under vissa perioder, men för mesta dels gick det ganska lätt. När nedräkningskyltarna började visa på att det var 5 km kvar till mål så tänkte jag öka farten lite, men då försvann plötsligt alla spår. Det var verkligen otroligt jobbigt och ansträngande att staka i spårlös snö med hårdpackad is under. När jag kom in i Mora så kollade jag på kyrkklockan och fick en chock! Jag trodde att jag hade åkte på 40 minuter mer än förra året. Lite besviken stakade jag på de sista hundra metrarna och gled under "I fäders spår för framtids segrar-skylten". Där mötte jag mamma, syrrorna och Markus som såg sprudlande glada ut. Jag hade kört på 2h och 46 minuter. Alltså 27 minuter bättre än förra året. Då blev jag grymt nöjd!

Moster hade det lite värre. Hon hade oturen att starta i startled 8 (jag startade i startled 4). När hon började var alla spår uppkörda och isen var i stort sett det enda som fanns kvar. Riktigt tappert kämpat av moster som tog sig i mål trots de dåliga förhållandena!

Dum som man är börjar man redan fundera på nästa år. Halvvasan då kanske? Året efter det riktiga vasaloppet? Jag vet inte vad tänker med, men vi får se hur det blir.

Snart är det dags. På lördag. Ush, jag är nervös - redan. Jag vet att jag inte har tränat tillräckligt, speciellt inte lika mycket som förra året. Jag har inte ens stått på mina skidor sen jag gick i mål i Tjejvasan förra året. (Det är faktiskt lååååång tid) Jag vet att jag inte har samma förutsättningar att köra på samma tid som förra året. Men fan, jag vet att jag inte kommer att kunna ta det lugnt i spåret. Jag är en tävlingsmänniska - speciellt mot mig själv. Jag vet att en sämre tid än förra året kommer göra mig besviken. Shit, jag kommer att köra slut på mig.

Nu sitter jag mest och laddar mentalt och dricker vatten i mängder. Förövrigt är jag just nu LIVRÄDD för alla mynt och kunder som hostar rakt ut. Jag lovar - om de skulle smitta mig nu - jäklarns, jag ska stämma jävlarna.

Sitter med pjäxorna på mig nu och kollar på bilder från förra året. pepp-pepp-pepp..

Nej nu ska jag göra någon nytta. Typ städa tror jag.

Önska mig lycka till!

Idag fick jag en chock! Jag var ute och gick i den strålande solen och på en tomt såg jag fullt med snödroppar. Ja blommorna -snödroppar. Vafan! Det är februari - inte April.. Allting är lite upp och nervänt. Jag vill inte ha vårkänslor nu. Hur ska man då orka gå och vara sprudlande glad ända tills sommaren?

Från det ena till det andra. Snart dax för tjejvasan. Får verkligen hoppas att blommorna inte har slagit ut uppe i Mora utan att det är decimetervis med snö.
Träningen för min del är ingen höjdare. Jag är glad om jag så mycket som genomför loppet denna gång. Tiderna förändras och det är inte så mycket man kan göra åt att man inte riktigt är "med" psykiskt alla dagar.

Snart dax för veckans sista arbetspass. Denna vecka har varit S J U K. Jobbar bara kvällar. Börjar fundera på min livskvalitet egentligen. Men, som tur är har jag världens underbaraste sambo så han bjuder mig på middag på en fin restaurang ikväll.

Imorgon ska jag ta det så in i helvetes lungt. Jag ska knappt tänka. Sen ska markus få sin alla hjärtans dag-present av mig. Det blir en stor exotisk fruktbricka att smaska på. Vad sägs om ananas, mango, vindruvor, apelsin, melon, lime och jordgubbar!!! Jag kan allt vara lite romantisk trots allt.

Äntligen tog jag mig för att göra någonting av min dag. Var som vanligt lika trött när jag vaknade som jag var när jag gick och la mig. Inte likt mig - eller det har blivit likt mig sista tiden. Men drog mig hursomhelst upp ur sängen skapligt. Vädret var soligt och jag längtade faktiskt efter en löprunda. så på med jogginskorna och iväg bar det. Men vafan - min kondition har sprungit iväg och gömt sig. Det är bara 22 dagar kvar till tjejvasan och jäklarns.. Det blir nog slitsamt iår, men mitt mål får bli att hålla moster bakom mig. (ska tilläggas att jag startar i led 4 och moster i led 8). men jag är ändå så glad över att jag "orkade" ta mig ut idag. Hoppas att varje dag kan bli lite lite bättre än gårdagen.


Snart dags för veckans sista arbetspass. Imorgon kommer syrrorna och pappsilappsen hit :)
Fårse vad vi hittar på för skoj. självklart ska de få beundra vårt nya fina fräscha sovrum som jag och markus har målat och inrett helt själva..

Nu är det dags för en kaffe, så att man orkar vara trevlig mot kunderna.


Every moment keeps reminding me of you
With you I could conquer it all
I was hopeful now I've lost control
Can the world go along when you are gone
How I'm supposed to live without you
<3