Barfotabarn i livet

Hemkommen från Orsa och Mora. Lite mör i benen, men inte alls så farligt som jag förutspådde. Den stora händelsen under vår weekend i Orsa var självklart mitt och mosters deltagande i Tjejvasan.
I onsdags åkte jag och Markus hem till hallsta och på torsdagsmorgonen åkte jag med moster och Peter upp till Mora för att hämta nummerlappen. På eftermiddagen passade vi på att åka lite längd. Kändes faktiskt riktigt bra i kroppen då. På fredagen åkte syrrorna och Markus slalom. Moster, Peter och Kusinerna åkte hundspann. Mamma gick en promenad och jag åkte längdskidor. Denna runda var mycket segare än föregående dag. Då blev jag väldigt nervös med tanke på att det nästa dag var dax för tjejvasan.

Lördagen kom hursomhelst, vare sig jag ville det eller inte. Käkade gröt och banan, tog min packade väska och la in skidorna i bilen - sen bar det av till starten i Oxberg. Solen sken från klarblå himmel och jag kände mig faktiskt ganska taggad. 10.35 gick startskottet och jag började staka mina tre mil mot målet i Mora. Det gick faktiskt riktigt bra. Redan vid första vätskekontrollen var jag före min tid från förra året. (Även om jag inte har talat högt om det så var mitt mål att slå den gamla tiden på 3h och 13 min.)

Jag stakade på, lite segt under vissa perioder, men för mesta dels gick det ganska lätt. När nedräkningskyltarna började visa på att det var 5 km kvar till mål så tänkte jag öka farten lite, men då försvann plötsligt alla spår. Det var verkligen otroligt jobbigt och ansträngande att staka i spårlös snö med hårdpackad is under. När jag kom in i Mora så kollade jag på kyrkklockan och fick en chock! Jag trodde att jag hade åkte på 40 minuter mer än förra året. Lite besviken stakade jag på de sista hundra metrarna och gled under "I fäders spår för framtids segrar-skylten". Där mötte jag mamma, syrrorna och Markus som såg sprudlande glada ut. Jag hade kört på 2h och 46 minuter. Alltså 27 minuter bättre än förra året. Då blev jag grymt nöjd!

Moster hade det lite värre. Hon hade oturen att starta i startled 8 (jag startade i startled 4). När hon började var alla spår uppkörda och isen var i stort sett det enda som fanns kvar. Riktigt tappert kämpat av moster som tog sig i mål trots de dåliga förhållandena!

Dum som man är börjar man redan fundera på nästa år. Halvvasan då kanske? Året efter det riktiga vasaloppet? Jag vet inte vad tänker med, men vi får se hur det blir.