Barfotabarn i livet

c.

 

Jag hatar dig. Jag hatar dig, jag hatar dig, jag hatar dig. Jag hatar dig så jävla mycket. Fyfan vad jag hatar dig.

a.

 

Du är äcklig. Äckligast.

 

n.

 

Om jag bara kunde skulle jag utplåna dig. Jag skulle slita sönder dig. Trampa på dig. Spotta på dig. Elda uppp dig. Låta dig vridas i plågor. Fyfan vad jag skulle plåga dig tills du inte längre existerade.

 

c.

 

Du är så totalt meningslös. En äcklig parasit som inte fyller något syfte.

 

e.

 

Du är skoningslös.

 

r.

 

 

... maktlöshet

Halva distansen är avklarad! Idag genomförde jag mitt livs andra längsta lopp. Senast jag sprang såhär långt var när jag sprang halvmaran i Knivsta 2011.  Det har sina fördelar att PJ är hemma varje måndag, så att jag kan lägga tid på långloppen. Klockan 07:30 snörade jag på mig löparskorna.Två timmar senare var jag hemma på trappen igen. Trött, eller helt slut, men med 21km avklarade. Så glad! Jag har nu fixat halva distansen av maraton. Det är fortfarande några månader kvar så jag är optimistisk. Det som kändes extremt bra var att när jag för tre år sedan sprang halvmaran var jag tvungen att gå vid flertalet tillfällen under loppet och när jag passerade mållinjen var jag helt körd. Så var inte känslan idag. Visst var jag trött men inte som att jag inte skulle ha kunnat avverkat några kilometer till. Jag är så tacksam över att få ha hälsan och drivet att kunna träna på detta vis. Det får mig att må så bra.

 

 

Igår var jag, PJ och Freja på möbelmässan i Stockholm. Nu har vi varit där två år i rad så det börjar likna en tradition. Det är alltid så inspirerande att se de olika möblerna och trenderna i alla montrar. PJ och jag måste dock börja spela på lotto för att ha råd med allt vi skulle vilja införskaffa till vårt hem. Förra året kom vi hem med ett bord gjort i Danmark och i år kom vi hem med en lampa som var gjord i Kroatien. Riktigt roligt med möbler som man inte känner igen från de stora jättarna IKEA och MIO.

 

Söndag idag och det betyder långpass. Känns väldigt skönt att sitta här, klockan halv två, och redan ha sprungit 15km. Hade tänkt att det inte skulle bli så långt idag eftersom jag verkligen behöver nya skor för att inte slita för mycket på mina benhinnor. Men det kändes så otroligt bra så jag fortsatte att springa lite till, och lite till. Vid 15km stannade jag för idag. Det känns så bra i kroppen så jag ser fram emot att kanske ta 20km till helgen som kommer. Det finns faktiskt inget som är mer härligt en ett riktigt långt löppass. Det blir liksom helt rent i knoppen. Känns även bra att när jag springer upp på gatan där vi bor med 14,8km i benen och försiktigt sneglar in i grannarnas fönster så möter man dem sittandes i morgonrock och käkar frukost. En riktigt bra start på denna söndag blev det i alla fall.

 

 

Får varna för den kanske lite sorgliga bilden i detta inlägg, men jag måste få säga att det är tur att jag lever med en sådan händig och modig karl. Är det inte möss som behöver tas ur fällor eller fångas så är det småfåglar som tyvärr dött efter att ha flugit in i fönsterrutan och blivit liggandes på altanen. Denna man är inte, som man kanske kunde tro, PJ. Nej det är helt enkelt mannen (eller stålkvinnan) inom mig! PJ ville ringa Anticimex när han såg fågeln på altanen. Herregud! Likadant är det när han ska upp på vinden. Då har han en massa konstiga ljud för sig innan han öppnar vindsluckan. Allt i syfte att skrämma alla små stackars obefintliga möss däruppe.

 

Nog är han bra, min kära PJ, men att ta hand om sådana här olägenheter är allt annat än hans starka sida.

 

Så det är en förbannad tur att han har mig. Annars skulle altanen vara en djurkyrkogård av småfåglar.