Barfotabarn i livet

Idag var det dags för Freja att få sitt första vaccin. Jag var helt lugn innan. Kändes inte alls jobbigt att de skulle sticka henne med två sprutor. Kanske beror det på att jag är noll spruträdd själv. Däremot hade jag nog varit mer ängslig innan om jag hade kunnat förutse hur Freja skulle reagera. Lilla hjärtat, så hon skrek. Hon var ledsen och förbannad på ett sätt som saknar ord. Det var inte alls kul att se hennes reaktion. Kan säga att jag nu vet vad moderskänslor är. Hade ingen aning innan. Som tur var så var både Erica och Malin från föräldragruppen på BVC så jag fick all stöttning som jag behövde, även om det inte gick att göra så mycket åt Frejas illvrål. I 40 minuter fick jag sitta kvar på BVC och försöka trösta det lilla knyttet.

 

Nu sover hon helt utslagen. Skrotis...

 

Vaknade med stans huvudvärk igår. Så jag började dagen med en ipren och en kaffe. Trodde nog aldrig att jag skulle skriva den meningen. Konstigt nog har jag blivit mer känslig för smärta efter förlossningen. Jag var helt säker på att det var tvärtom, att jag skulle tåla all smärta i världen. Men icke! Jag tycker inte att jag ska behöva ha mer ont. Knepigt, eftersom jag nästan aldrig har tagit värktablett mot huvudvärk tidigare.

 

När huvudvärken klingat av så fick jag ändå lite julpyssel gjort.

 

Söndag igen. Tycker att veckorna går så himla fort. Snart är Freja hela tre månader. Snart är det dags att leta jobb. Har bestämt mig för att inte oroa mig över jobb och liknande nu eftersom jag inte kan göra så mycket åt situationen. Efter nyår har jag bestämt att det är dags att ta tag i jobbsituationen. Så struntar i att oroa mig och bry mig i hela två veckor till. Underbart!

 

Helgen har varit så mysig. Vi införde en liten familjetradition i fredags. Då var nämligen jag, PJ och Freja till Irsta kyrka och tittade på luciatåg. Antar att vi kommer att göra det varje år hädanefter... och vips så kommer vår lilla Freja gå med i tåget som tärna eller tomtenissa.

 

Idag gjorde PJ ett ryck med att färdigställa köket. Så nu sitter kaklet på plats. Vi kanske inte ska prata högt om att det nästan har tagit ett år att göra klart köket, och det saknas fortfarande tak- och golvlist. Vi får skylla på att det kom annat i vägen.

 

Denna vecka ska det julpimpas i huset, och vi ska skaffa vår första gran. Jag har längtat efter att fira jul i mitt egna hus med min egna familj.

 

Det har nu gått en vecka sedan min lilla Skoda Felicia åkte till bilhimlen. Min första fina lilla bil som har varit mig trofast när jag pendlade mellan Västerås och Uppsala samt mellan Västerås och Hallsta. Visst var det förenat med livsfara då du lilla pärla vid en krock hade blivit nästintill obefintlig. Visst var jag arg när fläkten lade av mitt i vintern och det var omöjligt att få bort imman på rutorna. Det fina med dig var dock att man bara kunde bruka lite våld och slå på fläkten så funkade allt igen. Visst krävdes det ett visst mått av talang för att lyckas köra dig utan att du gick ryckligt. Men så är det när givaren inte fungerar som den ska. Jag minns även hallgivaren som inte fanns. Jag minns hur jag proppade dig full med skräp och körde till återbruket. Bättre kunde det inte bli.

 

Nu är du inte med oss längre och jag saknar din charm. Känner mer för dig än för den andra mer moderna bil vi har. Så är det väl med "det första". Precis som med det första barnet.

 

Nu bär ju Freja ditt andranamn. Freja Skoda blev inte alls bra, men Freja Felicia passade perfekt!