Barfotabarn i livet

Nu har jag verkligen inte varit flitig med att uppdatera här. Jag kan faktiskt sälla mig till den skaran som uttryck "vad gjorde jag med all min tid innan jag blev förälder?". Kanske är det ett friskhetstecken att jag inte hinner med att uppdatera om mitt otroligt perfekta liv och alla otroligt händelserika spännande saker jag är med om varje dag (om du har svårt att läsa igenom ironin så var den ganska hög i föregående mening).

Jag vill dock bli lite bättre på att uppdatera. Jag tycker för min egen skull att det är någon slags terapi över att få skriva några rader ibland.

 

Freja blir hela 8 månader imorgon. Hon börjar bli stor.

Jag har börjat jobba. Som SJUKGYMNAST! (Ni som har läst min blogg tidigare, typ runt nyår, vet nu att mitt mål för 2014 har uppfyllts).

 

Men det som egentligen fick mig att klicka på "skriv nytt inlägg" var känslan av att jag om två veckor sitter i soffan - precis som jag gör nu - och har satans ont i benen men är nöjd och förbannat stolt över att jag har klarat av att springa 42 195 meter. 42,195km, 4,2195 mil. Fy vad sjukt! Förra helgen sprang jag 30 km. Mitt dittills längsta lopp. 3 timmar och 3 minuter tog det. Då var det ju bara 12km kvar. Det borde jag fixa...

Försöker att stärka mig så mycket jag kan. Den fysiska biten är för sen att påverka något mer, nu gäller bara mental peppning.