Första resan
Idag var jag och Freja ute och åkte bil helt på egen hand för första gången. Gick kanske inte riktigt som en dans. Jag lyckades stålsätta mig från skriken och tog mig till barnavårdscentralen i helt skick. Freja var otröstlig och skrek konstant inne hos barnmorskan. Vi fick en vikt och en längd tillslut och allting såg så bra ut.
Senaste dagarna har varit lite slitsamma. Kvällarna ägnas åt amnigsmaraton. Jag tror att jag ska bli galen. Känns som att jag inte gör något annat. Barnmorskan frågade mig om det finns något jag vill göra när Freja sover på förmiddagen. Mitt enda svar är: TRÄNA! Så nu tyckte hon att jag skulle smyga igång med styrketräningen eftersom det kan göra att jag orkar med timmarna med konstant amning på kvällen. Så imorgon är det jag som inviger TRX-banden i källaren. 18 dagar utan träning var mer krävande än 9 månader som gravid.
Det är tur att jag har en sådan tålmodig karl som stöttar mig, samt att BVC-sköterskan kan misstas för att vara en ängel. Det behövs!
Kommentarer
Postat av: josefin
Det är så jobbigt när de små liven är otröstliga och bara skriker. Man är så maktlös! Hoppas hon mår bättre nu ♡ Ang amningsmarathon vet jag precis hur du känner. Det var det enda jag gjorde med (eller pumpande gjorde jag efersom hon inte tog bröstet). Hoppas det blir bättre.
skönt för dig att du fått tillåtelse att träna :) och vad vore vi utan våra stöttande karlar?
Postat av: Evve
❤️ Tur hon har en grym mamma
Trackback
