Barfotabarn i livet

Är äntligen i Uppsala igen. 3 veckor är minst 2 veckor för mycket.

Jag är även väldigt glad över att jag kom fram till Uppsala igår.

Tog en tidigare buss från Motala (15.35) för att vara säker på att jag skulle vara på tågstationen i Linköping i tid. Tåget till Uppsala gick 17.15. Jag skulle vara framme med bussen 16.40.
Jag har ju den senaste veckan haft panik varenda minut på bussresan mellan Motala-Linköping. Det är nog lätt ett tiotal trafikolyckor jag har sett under dessa resor. Gillar verkligen inte att åka buss i vinterväglag. Nog om min rädsla. Igår fick jag fog för att vara rädd, men då reagerade jag inte ens.
Strax efter Fornåsa så mötte vi en buss. Precis i mötet så small det till och sen vajade vår buss till litegrann och busschauffören stannade. Bussarna smällde ihop. Fast det var ingen större skada skedd, lite sprickor i fönstret och e sidobackspegel som rök all världens väg.

Busschauffören ville inte köra vidare. Och eftersom det inte hände något katastrofalt började jag oroa mig för att hinna till tåget. Vi fick information om att det låg en buss 10 min bakom oss som skulle stanna och plocka upp oss. Men vad händer? Jo precis det man kan ana när det gäller trafikinformationens funktioner. Bussen blåser förbi och så är den borta...
Nu är vi körda - jag är körd. Nästa buss går förbi oss 17.15.

I irritation och säkerligen en enorm längtan efter PJ så tog jag min väska, stövlade fram till busschauffören och bad honom att öppna dörren (min tanke var att lifta med en bil).
Busschauffören vägrade öppna: "det är farligt där ute, det är mörkt"
Jag: "Jag har både reflexer och ficklampa, jag behöver vara i Linköping 17.15 så öppna. Nu!"
Anledningen till att jag hade både reflexer och ficklampa var helt enkelt mitt katastroftänkande. Jag visste att det skulle hända ngt på den där vägen, och när olycka är framme så är det totalt livsfarligt att vara på vägen utan att synas.

Så jag tog helt enkelt min väska och gick ut för att ta en bil. Istället kommer en buss som det står "ej i trafik" på. Jag blinkar med ficklampan mot bussen och den stannar.
Jag traskar in i bussen som är tom förutom en chaufför: "vart ska du?"
Chauffören: "till resecentrum, jag börjar min tur 17.13"
Jag: "Fyfan vad fint, kan vi åka med?"
Chauffören: "Vad är det som har hänt?"
Jag: "Vi tar det sen, får vi åka med?"

Så alla passagerare får flytta över till den tomma bussen. Han kör på och 17.12 är vi på stationen i Linköping. 17.14 sätter jag foten på tåget.

HERREGUD
jag darrade som ett asplöv. Men till Uppsala kom jag.

Summan av detta:
- gnäll inte på mitt katastroftänkande, olyckor händer.
- och när olyckor händer så är det bra att man har haft ett katastroftänk för då har man utrustat sig med reflexer och ficklampa!
- och människor är roliga varelser. Alla blir så öppna och pratsamma när det händer något oplanerat.