Barfotabarn i livet

Ja herregud...
Ídag var det underbart vinterväder. -7 grader och härligt krispigt ute. En tur längdskidor var som givet. packade in skidorna i bilen och åkte iväg till spåret. Hittills kändes allting hur bra som helst. Tänkte ta milen på min premiärtur. Jag satte på mig skidorna och började staka.. det kändes bra ... i 350 meter. Sen hade jag hjärtflimmer, kramp i triceps och bakhalt så in i helvete.. 350 meter!!! Och såklart så kommer det en kille med stilen "hej-jag-har-aldrig-gjort-annat-än-att-åka-längdskidor" och glider om mig så fint samtidigt som han hejar oförskämt trevligt och glatt.. Jag lyckas få fram ett hej emellan alla flåsningar..

herregud mina vänner. Milen var bara att glömma. 5km blev det.
Mina benhinnor ville sprängas.

Jag tror att det här blev min insikt.
Det blir inget öppet spår för mig i år.
Ser det inte som ett misslyckande, ser det mer som ett accepterande. I och med att jag har haft ont i mina benhinnor sen i september och således inte kunnat konditionsträna så som jag hade planerat så är det bara att inse att tiden har runnit ifrån mig. Jag ska inte vara dum. Det kommer absolut många fler chanser.

Imorgon bär det av mot sälen.
Jag ska åka längd, men det ska bli underbart skönt att bara åka längd för att jag tycker att det är kul och en enormt bra konditionsträning. Det ska bli skönt att slippa oron inför öppet spår. och om jag får fruktansvärt ont i mina benhinnor så kan jag vila utan att drabbas av panik..

Ny frisyr har jag skaffat mig idag också.
Jag är mycket nöjd!