Barfotabarn i livet

En konstig och läskig känsla har infunnit sig. Jag förstår inte hur två människor som känt varandra i tre år  helt plötsligt kan bli främlingar. Det skrämmer mig. Kan två människor bara tappa allt man hade så snabbt? Både från min och hans sida. Jag tror ingen av oss ångrar det beslut vi har tagit. Men det känns som att vi är främlingar, som att tre år aldrig har funnits. Jag vill se ljust på det. Jag vill inte känna hur den som känner mig bäst av alla glider helt ur mitt liv. Jag vill inte det. Men jag vet att det inte är jag som tar det beslutet. jag vet att det vi hade är över och att det inte kommer igen. Det är inget jag egentligen är ledsen över, jag tror inte att han är det heller. Men, jag vill inte bli en främling. Just nu vill jag bara flytta till min egna lägenhet och börja strukturera allting. Jag orkar inte gå i vår gemensamma lägenhet och känna hur allting kväver mig. När människor slutar prata går ingenting längre. Orden har sådan makt. så länge man använder orden så går allting att lösa. När orden dör - då infinner sig den konstigaste känslan..

kanske är det här inlägget ett misstag. Men jag var tvungen att ventilera mig någonstans. Eftersom orden har dött så vet jag inte var jag annars ska få ut vad jag känner. Jag vill bara förklara.