Barfotabarn i livet

Idag var vi lediga från praktiken. Istället var det en heldag i skolan som gällde. Föreläsning om att "möta en svårt sjuk patient". Det var hemskt. En föreläsning om palliativ vård (vård i livets slutskede). Föreläsaren berättade om en 23årig kvinna som drabbats av en hjärntumör. En hjärntumör som var så agressiv att den tog hennes liv. Han berättade om hur hon och hennes familj fick inse att livet snart skulle vara slut. Han berättade om hennes 39 sista dagar i livet. Hur hon försämrades dag för dag. Hur man som vårdpersonal bemöter dessa situationer. Men. Jag vill inte. Jävla cancer. Det repar bara upp massa sår inom mig. Jag har inte läkt dem helt. Just nu blöder dem... jag är livrädd också. Jag orkar faktiskt inte med det här.
...och kag börjar fundera på om jag klarar av det här.
Jag är för rädd för att kunna hantera sjuka människor. Jag är livrädd. ångesten river i mig. Jag börjar inse att detta begränsar mig i min vardag nu. Jag går bara runt och är rädd hela tiden. Rädd för att jag inte tar vara på allt på det sätt som jag borde och vill. Eller egentligen. Jag vet inte ens vad jag är rädd för. Jag har bara en massa ångest inom mig.

Det känns som att jag måste ta mig en tankeställare. Jag vet inte om jag klarar av det. Faktiskt. Jag tvekar. Jag tvekar enormt mycket.

Och jag drabbades av enorm saknad också. Jag vill åka hem till farmor och äta bullar och dricka kaffe. Jag vill så innerligt mycket. Jävla cancer.