Barfotabarn i livet

Gunilla släpade med mig till gymmet klockan åtta imorse. Bra! Jag har inte alls varit sugen på att gymma. Var faktiskt en vecka sedan. Vet inte riktigt vad som hände, men kände inte att de där hantlarna och skivstängerna som jag annars älskar lockade särskilt mycket. Kanske behövde denna vila? Jag vet inte.. Men idag insåg jag hur jäklans kär jag är i gymmandet. Fan. Det är underbart. Nytt axel-program kördes idag. Det sved - och det var gudomligt. Ska påminna mig själv om denna känsla när jag får mina dagar då jag tröttnar på gymmandet, det som jag älskar mest av allt..

Inatt pratade jag och markus om de viktiga frågorna. Vad händer efter döden? varför finns människan? Vad är vår uppgift? vad har vi för drifter? varför gör en människa som den gör? Varför har några rätten att tro sig bestämma över andra? Är människan ond eller god? Och hur stort är universum?
Jag blev räddare än vad jag var innan.
Jag känner mig ynklig och ganska obetydlig.
vad är det lilla liv vi har här egentligen?
(mina tankar alltså)

Så på tal om andra positiva saker.
Dags att åka till skolan och uppdatera sina kunskaper i hjärt-och lungräddning.
Kul! Där känner jag mig faktiskt ganska hemma, så det kommer nog gå galant!