Barfotabarn i livet

Saknaden efter farmor är stor. Jag kan inte förstå hur hemskt allting ska vara. Jag kan inte beskriva den rädsla som jag känner för cancern. Först tar den min mormor som aldrig någonsin i hela sitt liv varit sjuk. Cancern tar henne i en av de ovanligaste formerna. Allting gick så snabbt. Med farmor ger den henne lite hopp. Trots smärtan så tror vi att det kanske kommer att gå bra. Men på bara en natt så vänder allting...

Jag är rädd. Rädd för döden. Det lämnar efter sig en tomhet och saknad som aldrig kommer att försvinna.
Minnena finns kvar, men det gör så fruktansvärt ont att veta att de är just minnen. Dert är det jag har kvar, det kommer inte att bli fler.

Jag orkar inte det här. Jag vet inte hur jag ska orka.

Trots att tårarna rinner så kan jag inte låta bli att le när jag tänker på vilken kämpe du var farmor. Du gnällde verkligen aldrig. Jag kommer ihåg när du hade så ont i knät och ryggen men endå började du gräva om grunden på huset. Du skulle verkligen inte låta en firma göra det åt dig.. Du var otrolig. Du ÄR otrolig.

Igår läste jag intervjuen som jag gjorde om dig när jag gick i åttan. Ditt liv. Det går inte att tänka sig vilket slitsamt liv du har haft, men också lyckligt.

Jag har så fina minnen tillsammans med dig. De spelas upp inom mig hela tiden. Jag hör din röst så nära. Din finsksvenska brytning. Jag saknar dig så farmor, så obeskrivligt mycket.