Barfotabarn i livet

När kommer man att återgå till "vardagen" - känns som att den är väldigt långt bort. Har jag förresten haft någon vardag sen den 6 juni då mormor gick bort? Allting vändes verkligen upp och ner då. Sen nu, när farmor gick bort så känns allting så fullständigt orättvist och onödigt.

Efter en lååång och varm dusch, lite väldoftande cremer och sånt tjafs så kanske det skulle kännas lite bättre. Fräscha upp fasaden lite, men vafan, ytlighet! Det är ju inte utanpå det gör ont. Det är inuti, där det inte syns, där man inte kommer åt.

Faktiskt känns allt så uppgivet. Jag har ingen motivation över huvudtaget. Jag åker till jobbet endast för att jag måste - det är inte kul. Träningen skulle säkert hjälpa mig mycket - men det är inte som förut. Jag orkar inte. kommer inte riktigt överens med mig själv för tillfället (så har varit en alldeles för lång tid nu). Jag får panik på mig själv. Från att ha varit världens jäkla träningsnarkoman hela förra året med massor av motivation och en självdiciplin som få har, så har allting blivit helt åt helvete.
     Mina upplägg, scheman och tänka dagar bara spricker. Antingen ligger man på sängen och bara stirrar eller så går man runt i sitt tomrum och bara är.

Kanske skulle man behöva hjälp att komma tillbaka till vardagen. Jag vill ju verkligen inte ha det såhär, men jag kan verkligen inte själv ändra på situationen. Tro mig, jag har försökt så många gånger.
Men vem skulle kunna hjälpa mig?

Faktiskt så var allting väldigt mycket bättre innan den 6 juni förra året.