Barfotabarn i livet

åååh, jag blir galen! har suttit i timmar och försökt länka ett klipp från youtube till bloggen. Men jag är ju totalt (ja jag menar TOTALT) inkompetent. Fan! Det blir ju bara en jäkla länk, men jag vill ju ha hela klippet, så att man kan kolla på det direkt.. jag blir galen när jag inte kan..

Jag har tänkt mycket på mormor de senaste dagarna. Jag kan inte förstå den hemska saknaden och att jag alltid kommer att få fortsätta att sakna. Tiden läker inga osynliga sår.

skulle ha lagt in en låt av Ted Gärdestad, som förklarar exakt hur jag känner. Enligt min mening, en av de vackraste låtarna som har gjorts. Men det får bli text istället..

Till dig mormor <3

I den stora sorgens famn
finns små ögonblick av skratt
så som sjärnor tittar fram
ut ur evighetens natt
och i solens första strålar
flyger svalorna mot skyn
för att binda sköra trådar
tvinna trådar
till en tross
mellan oss..
så vi når varandra

I den hårda tidens brus
finns det skrik som ingen hör
allt försvinner i ett sus
som när vinden sakta dör
alla tårar har torkat
till kristaller på min kind
jag har ropat allt jag orkat
allt jag orkat efter dig
hör du mig
kan vi nå varandra

I den långa vinterns spår
trampas frusna blommor ner
och där ensamheten går
biter kylan alltid mer
ändå har jag aldrig tvekat
mellan mörker eller ljus
för när månens skära bleknat
har allt pekat åt ditt håll
och från mitt håll
kan vi nå varandra

I den stora sorgens famn
finns små ögonblick av skratt

(Ted Gärdestad - I den stora sorgens famn)