Barfotabarn i livet

Det har hänt lite för mycket på lite för kort tid för att man ska hinna med att förstå - och att orka.
Kanske är det såhär att bli "vuxen", jag vet inte. Men om det är så, då vill jag bli liten igen.

Markus är på jobbet, så det är ensamt och tyst här hemma. Det är konstigt hur en tvåa helt plötsligt kan kännas så enormt stor. Imorgon är det förresten två år sedan som jag och markus blev vi. <3 Kommer ihåg hur nervös jag var hela dagen för om jag skulle lyckas komma in på Qwarn trots att jag bara var 17 år - när ALLA andra självklart var 18.. Men med ett lånat pass så gick det ju alldeles utmärkt och hela kvällen blev alldeles, alldeles underbar.. Den dagen blev ju början på den bästa tiden i mitt liv.

Annars då - jobbet irriterar mig. Ge mig en dag fullspäckad med läroböcker, tvångsplugg och tentor..
Jag längtar efter att lära mig saker.. Jag blir galen av alla inkompetenta människor som jag träffar dagarna i enda.. Hjälp! Vissa äldre människor verkar inte se skillnad på ett päron och en banan.. Jag säger bara att när jag blir gammal och får rullator  - då ska jag åtminstoden vara en smart tant med rullator..
nej i augusti finns det inget annat än universitetet för mig.

Just för tillfället - sängen lockar..