Barfotabarn i livet

En enorm förändring på bara ett dygn.
Igår var jag ute och gick lite i skogen innan jobbet. När jag gick runt och tittade på alla miljoner färger som hösten faktiskt erbjuder. När jag andades in den där fuktiga och friska luften och när höstkylan bet lite i kinderna.
Då, just då bestämde jag mig. Jag ska försonas med mig själv.
Visst, det låter helt patetiskt. Kanske larvigt. Men det är sant.
Mitt största problem i mitt liv har fram tills igår varit mig själv.
Jag har inte haft många ovänner - förutom mig själv (vilket har varit en av de värsta ovänner man kan tänka sig)

De senaste åren har jag nästan hatat mig själv. Jag har hatat hur jag betett mig, hur jag sett ut, hur jag gjort allting. Till vilken nytta då? Ingenting har ju blivit bättre. det enda allt hat mot mig själv har lett till är att jag har känt mig misslyckad, värdelös, nedtryckt och otillräcklig.
Ibland brukar jag fundera på om det enda jag är riktigt bra på är att må dåligt... Och jag har ofta trott att det är så.

Men, nu ger jag upp det där. Jag kan och vill verkligen inte vara i konflikt med mig själv. Jag vill inte tänka tillbaka på alla dagar som jag har förlorat åt ångest, panik och hat mot mig själv. Det går inte.
Fan, snart är ju hela ungdomen förbi, och hur har jag spenderat den?

Nej, nu lämnar jag det bakom mig - går vidare - och tycker att jag faktiskt är en riktigt bra person.
För hur ska någon kunna tycka om mig om jag inte gör det själv? det blir i alla fall mycket svårare då.

Det är tid att gå vidare.

Hakuna Matata