Barfotabarn i livet

Sitter hemma, ensam, och är ledsen. Pojken är i Linköping, jag i Hallsta. Det är inte bara över en helg, en vecka eller en månad - det är ett helt år, ett helt jävla år.
Kan verkligen förstå dem som har distansförhållanden nu. Själv så är det första gången - och enda gången. Det kommer ju vara du och jag Markus. Men just nu är det bara fruktansvärt tungt.

Kan inte beskriva tomheten som jag känner inom mig. Det fattas helt enkelt en bit av mig. Det kanske låter klyschigt när man säger att: "du är en del av mig" eller "mitt hjärta är inte helt utan dig", men uppriktigt, det är sant. Det stämmer allt för väl. Lite skrämmande är det. Tänk att känslor kan ta över så mycket. Förändra hela ens personlighet.

Just nu vet jag inte hur jag ska klara av det här. Saknaden är enormt stor och tung. Hela dagarna går man som på en lina som kan brista när som helst, utan att man får den minsta varningen. Då brister allt. Ett felsteg så kommer gråten. Vad är det med saknaden egentligen? Varför gör den så ont?

Men det kommer gå - allting går om man vill.

/Tess