Barfotabarn i livet

JAG GJORDE DET! Jag fixade ett marathon. Jag är faktiskt så himla stolt över min prestation. Kanske skulle jag ha kunnat tyckt att det skulle bli något bättre tid, men jag känner inte alls så. Jag är så nöjd över att ha genomfört det på en helt skaplig tid. Tiden blev 4:26:58. Sträckan var 42 195 meter. Det är faktiskt sjukt långt. Jag inser det nu. Det var så himla roligt att delta i detta lopp. Tänk alla tusen människor som gemensamt är påväg mot samma mål - stadion - med så många mil i benen. Jag var lycklig under hela loppet. Log stort de första 2 milen. Flög fram mellan mil 2 och 3. Sedan tog det stopp. Låren kändes stenhårda. Som granit typ. Efter tre mil fick jag ta fram min schitzofrena sida och samtala med mig själv för att hålla drivet uppe. "Du behöver bara genomföra det här så behöver du aldrig göra det igen..." "har du kommit såhär jäkla långt så går det ju inte att stanna" "har du tränat i ett halvår, stenhårt, så stannar du fan inte nu" ...och så höll det på. Jag ska erkänna att Carolas låt "på egna ben" samt Tomas Ledins "vi är på gång" fick mig att kämpa vidare. (Nej det var inga högmusikaliska verk i mina öron under denna dag).

 

När jag efter 41 km skymtade stadion så sa jag till mig själv att nu är det dags att njuta. Det här är den mentala bilden jag har haft framför mig under ett halvårs träning. Så jag njöd. Åh jag log så brett och jag glömde bort den otroliga smärta jag hade i låren och höfterna. När jag kom in på stadion och såg PJ, Freja och mamma som hejade frisk så var det svårt att hålla tårarna borta. Varvet på stadion är nog den starkaste känsla i idrottssammanhang som jag har haft. När jag sprang över mållinjen sträckte jag armarna upp i luften och bara var totalt lycklig.

 

Jag fixade det, 8 månader efter förlossningen. Jag är faktiskt stolt.

Tackar min disciplinerade sida som ibland kan ställa till det för mig, men som oftast är min främsta styrka.

 

Kommer jag att göra detta igen?

Ja jag tror det. Så jäkla roligt, men smärtsamt, var det!

 

Imorgon är det dags. 42km ska bemästras. Jag är faktiskt inte så nervös. Kanske beror det på att utgångsläget inte är helt optimalt. Jag har haft känningar i min högra höft senaste månaden och i onsdags tilltog smärtorna rejält. Jag självdiagnostiserade mig och smärtorna beror säkerligen på en inflammation i en av utåtrotatorerna i höften. Dålig tajming. Efter att ha brutit ihop i onsdags med uppgivenhet och tårar så har jag nu bestämt mig för att köra. Precis som fina Sofia (som också ska springa maran imorgon) sa så är nog det enda rätta för min del att testa och funkar det inte så behöver jag inte älta om det skulle ha gått eller inte i resten av mitt liv.

 

Så imorgon klockan 12.10 startar jag. Har någon slags vision om att klara det på 4h och 20 minuter, men jag är INTE besviken om det så tar en timme längre.

 

Startnummer 24342. Följ mig om ni vill via stockholmmarathon.se

 

På måndag sittar jag troligtvis i en av avdelningens rullstol.

Nu har jag verkligen inte varit flitig med att uppdatera här. Jag kan faktiskt sälla mig till den skaran som uttryck "vad gjorde jag med all min tid innan jag blev förälder?". Kanske är det ett friskhetstecken att jag inte hinner med att uppdatera om mitt otroligt perfekta liv och alla otroligt händelserika spännande saker jag är med om varje dag (om du har svårt att läsa igenom ironin så var den ganska hög i föregående mening).

Jag vill dock bli lite bättre på att uppdatera. Jag tycker för min egen skull att det är någon slags terapi över att få skriva några rader ibland.

 

Freja blir hela 8 månader imorgon. Hon börjar bli stor.

Jag har börjat jobba. Som SJUKGYMNAST! (Ni som har läst min blogg tidigare, typ runt nyår, vet nu att mitt mål för 2014 har uppfyllts).

 

Men det som egentligen fick mig att klicka på "skriv nytt inlägg" var känslan av att jag om två veckor sitter i soffan - precis som jag gör nu - och har satans ont i benen men är nöjd och förbannat stolt över att jag har klarat av att springa 42 195 meter. 42,195km, 4,2195 mil. Fy vad sjukt! Förra helgen sprang jag 30 km. Mitt dittills längsta lopp. 3 timmar och 3 minuter tog det. Då var det ju bara 12km kvar. Det borde jag fixa...

Försöker att stärka mig så mycket jag kan. Den fysiska biten är för sen att påverka något mer, nu gäller bara mental peppning.

Den lilla gumman (ibland kärringen) som bor i min kropp följer ju programmet plus med stor spänning. Likaså hoppar jag högt varje gång tidningen "råd & rön" dimper ner i brevlådan. Hade jag varit ett barn hade man sagt att jag var lillgammal, nu är jag snarare kärringgammal. Men det som stör mig nått otroligt är detta hysteriska fusk med mat.

 

Tittade på gårdagens avsnitt av plus där de hade granskat hur märkningen av en vara stämmer överens med innehållet. De kom fram till att svampsoppan innehöll en halv champinjon, chilisåsen knappt en knivsudds chili, guacamolen en tesked avocado och smördegen saknade helt smör. Jag vet att halvfabrikat inte är bra, men får man för den sakens skull räkna med att endast äta kemiska ämnen när man någon gång kan tvingas äta något som säljs på hyllorna i butiken? Finns det inget jävla ansvar hos matindustrin?! Jag blir galen. Efter att ha satt mig in en hel del i vad maten egentligen innehåller så känns det nästan som att jag plockar ner gift i kundvagnen när jag tar en icke-ekologisk frukt eller tillbehör till tacon.

 

Jag känner mig nästan äcklig när jag äter något som jag vet inte riktigt är helt naturligt. Tänker på vad dessa ämnen gör i kroppen minuterna, timmarna, dagarna efter att jag har svalt den sista tuggan. Försöker så långt det går att äta så "ren" och naturlig mat som möjligt men jag tycker att det är sjukt att man ska behöva tänka så. Kanske finns det många som tycker att det är bra med tacobröd som håller sig ätdugliga i 8 månader? Industrin jublar över dessa människor. Jag föraktar industrin. Fyfan vad fult att lura konsumenterna. Konstigt att vi får mer adhd, koncentrationsstörningar, hormonrubbningar, cancer, fetma... ...

 

Trött blir jag!

Nu har jag tänkt alldeles för länge på att jag ska lägga ut bilder från Frejas dop som vi hade 18 januari. Så dags att göra slag i saken. Dopet blev så lyckat. Det var en riktigt härlig vinterdag. Solen sken. Freja var glad nästan hela tiden. Prästen var hur go som helst. Bjudningen med smörgåstårta och fruktsallad blev riktigt lyckad. Tack till alla er underbar som var med och delade denna stund med oss och lilla Freja.

 

c.

 

Jag hatar dig. Jag hatar dig, jag hatar dig, jag hatar dig. Jag hatar dig så jävla mycket. Fyfan vad jag hatar dig.

a.

 

Du är äcklig. Äckligast.

 

n.

 

Om jag bara kunde skulle jag utplåna dig. Jag skulle slita sönder dig. Trampa på dig. Spotta på dig. Elda uppp dig. Låta dig vridas i plågor. Fyfan vad jag skulle plåga dig tills du inte längre existerade.

 

c.

 

Du är så totalt meningslös. En äcklig parasit som inte fyller något syfte.

 

e.

 

Du är skoningslös.

 

r.

 

 

... maktlöshet

Halva distansen är avklarad! Idag genomförde jag mitt livs andra längsta lopp. Senast jag sprang såhär långt var när jag sprang halvmaran i Knivsta 2011.  Det har sina fördelar att PJ är hemma varje måndag, så att jag kan lägga tid på långloppen. Klockan 07:30 snörade jag på mig löparskorna.Två timmar senare var jag hemma på trappen igen. Trött, eller helt slut, men med 21km avklarade. Så glad! Jag har nu fixat halva distansen av maraton. Det är fortfarande några månader kvar så jag är optimistisk. Det som kändes extremt bra var att när jag för tre år sedan sprang halvmaran var jag tvungen att gå vid flertalet tillfällen under loppet och när jag passerade mållinjen var jag helt körd. Så var inte känslan idag. Visst var jag trött men inte som att jag inte skulle ha kunnat avverkat några kilometer till. Jag är så tacksam över att få ha hälsan och drivet att kunna träna på detta vis. Det får mig att må så bra.

 

 

Igår var jag, PJ och Freja på möbelmässan i Stockholm. Nu har vi varit där två år i rad så det börjar likna en tradition. Det är alltid så inspirerande att se de olika möblerna och trenderna i alla montrar. PJ och jag måste dock börja spela på lotto för att ha råd med allt vi skulle vilja införskaffa till vårt hem. Förra året kom vi hem med ett bord gjort i Danmark och i år kom vi hem med en lampa som var gjord i Kroatien. Riktigt roligt med möbler som man inte känner igen från de stora jättarna IKEA och MIO.

 

Söndag idag och det betyder långpass. Känns väldigt skönt att sitta här, klockan halv två, och redan ha sprungit 15km. Hade tänkt att det inte skulle bli så långt idag eftersom jag verkligen behöver nya skor för att inte slita för mycket på mina benhinnor. Men det kändes så otroligt bra så jag fortsatte att springa lite till, och lite till. Vid 15km stannade jag för idag. Det känns så bra i kroppen så jag ser fram emot att kanske ta 20km till helgen som kommer. Det finns faktiskt inget som är mer härligt en ett riktigt långt löppass. Det blir liksom helt rent i knoppen. Känns även bra att när jag springer upp på gatan där vi bor med 14,8km i benen och försiktigt sneglar in i grannarnas fönster så möter man dem sittandes i morgonrock och käkar frukost. En riktigt bra start på denna söndag blev det i alla fall.

 

 

Får varna för den kanske lite sorgliga bilden i detta inlägg, men jag måste få säga att det är tur att jag lever med en sådan händig och modig karl. Är det inte möss som behöver tas ur fällor eller fångas så är det småfåglar som tyvärr dött efter att ha flugit in i fönsterrutan och blivit liggandes på altanen. Denna man är inte, som man kanske kunde tro, PJ. Nej det är helt enkelt mannen (eller stålkvinnan) inom mig! PJ ville ringa Anticimex när han såg fågeln på altanen. Herregud! Likadant är det när han ska upp på vinden. Då har han en massa konstiga ljud för sig innan han öppnar vindsluckan. Allt i syfte att skrämma alla små stackars obefintliga möss däruppe.

 

Nog är han bra, min kära PJ, men att ta hand om sådana här olägenheter är allt annat än hans starka sida.

 

Så det är en förbannad tur att han har mig. Annars skulle altanen vara en djurkyrkogård av småfåglar.

 

 

 

Det har blivit en hel del löpning, och kanske nästintill enbart löpning i min träning de senaste månaderna. Tyckte att jag hade jobbat upp en bra styrka under hela perioden som jag var gravid och kände mig rätt stark. Nu, fyra månader senare känner jag mig allt annat än stark. Under graviditeten gick jag upp 10 kg och har idag gått ner 16kg. Mycket tack vare (eller på grund av) alla timmars ammande. Så nu är jag 16kg lättare, men framförallt vek och svag. Det känns inte bra. Så nu har jag ett jobb framför mig med att kombinera styrketräning med löpträning. Är rädd att jag kommer att skada mig om det bara blir löpträning utan en stabil grund.

 

Så idag körde jag ett svettigt styrkepass med TRX-banden när Freja låg och sov. Kompletterade det med att köra en hel del bålstyrka och sedan gå ut och skotta frenetiskt. Så idag har jag fått min styrketräningsdos. Men visst är det långt kvar till forna styrkeformen...

 

 

Nu har vi återhämtat oss från förkylningen och kanske (förhoppningsvis) även från bloggtorkan. Freja har haft sin första lilla milda förkylning. Har varit lite gnälligt men långt ifrån nätter utan sömn. Även jag och PJ har varit förkylda. Jag kunde trots min förkylning genomföra ett dop, ta hand om lilla Freja, sköta de sysslor som behövs göras och så vidare... PJ låg på soffan och tittade på film och undrade om hans sista stund var kommen - han var ju faktiskt JÄTTEFÖRKYLD!!! Herregud säger jag.

 

Har nyss varit ute och sprungit. Var över en vecka sedan. Mitt mål för januari var att klara 15km. Var inte ett dugg sugen på att springa imorse men detta var min sista chans att hinna med ett långlopp innan januari är över. Så jag kallade på träningsdjävulen i mig och så var jag ombytt. Mitt mål var att springa till Kärrbo kyrka och sedan vända. Det var längesedan jag blev så glad över att se en kyrktopp. Det värsta var att jag då bara var halvvägs eftersom det var samma sträcka tillbaka. 16km på tiden 1:33 blev det. Jag är så nöjd (och även totalt slut i kroppen)!

 

Nästa delmål är att klara en halvmara (21km) i februari.

 

Idag firar vi Frejas första namnsdag Freja Felicia. Lyckades pricka in så att hon har namnsdagskalas med två veckors mellanrum. Är så glad över att få se vår lilla skatt växa och lära sig nya saker var dag som går. Idag höll jag på att smälta när hon skrattade kluckande högt på skötbordet. Det är inte långt till glädje- och lyckotårar.

 

139 dagar kvar till Stockholm Marathon. Jag kom nyss hem från helgens långpass (eller vad som är tänkt att utökas till ett långpass). Idag blev det 13,3km. Jag gillar verkligen att springa i kyla. Minus nio grader var inga problem för mig. Är glad över att jag inte börjar hosta vid minsta minusgrader vilket kan vara ett problem för många. Dagens pass kändes otroligt behagligt. Hade ett tempo på 5.50min per km. När det är dags för maraton tänker jag ligga något långsammare än detta. Delmålet för januari är att springa 15km. Idag var jag nära att springa lite till men på träningsschemat stod det 13km och då fick jag försöka hålla mig till det. Ibland glömmer jag bort att det faktiskt är knappt fyra månader sedan jag gick igenom en förlossning. Ibland undrar jag om det var klokt att anmäla sig till loppet, men eftersom det känns bra när jag är ute och springer så får jag sikta på att det kommer gå vägen.

Nytt år, 2014. Jag gillar verkligen att se sammanfattningar av det gångna året. Rapports årskrönika och sportkrönikor av idrottsprestationerna under 2013. Jag gillar att sammanfatta, reflektera, sortera bra och dåligt för att sedan ta ny luft i lungorna för ett nytt år. Jag gillar liksom det där med ett tydligt slut och en tydlig början.

 

Tänkte därför sammanfatta mitt 2013. Utan tvekan var det ett händelserikt år fyllt med glädje. Ett bra år. Januari började med nytt jobb på Lindboskolan, min gamla högstadieskola. Alldeles full av nostalgi entrade jag ljushallen den 7 januari för skolstart - igen! Jag vikarierade som idrottslärare under hela vårterminen och stortrivdes. Det var ungefär det som hände i arbetssammanhang, en ganska liten händelse jämfört med det som kom att forma hela året 2013 för min och PJs del. Ett plus på stickan (äntligen) den 19 januari. Om allt gick som det skulle så var det menat att vi skulle bli föräldrar i september. Det höll hela vägen och Freja föddes den 19 september. Jag minns det som en oerhörd glädje och lycka men jag känner också en enorm tacksamhet och stolthet över att jag lyckades att genomgå en graviditet och förlossning så bra. Jag har en enorm respekt för den kraft som visade sig bo i min kropp. Den kraften är ingenting som jag känner av idag på något speciellt vis, men jag vet att den finns därinne. Jag litar till hundra procent på mig själv och jag är stolt över mig på ett sätt som jag inte var innan Freja föddes. 

 

Efter att Freja föddes har det varit ett totalt fokus på att hitta in i rollen som mamma. Det har varit svårt att förhålla sig till rollen "Therese och mamma". Ibland har jag bara velat låsa in mig i ett rum och bara vara "jag". Kanske är det normalt att dessa tankar och känslor kommer. Nu efter tre månader behöver jag inte kämpa lika hårt för att vara det ena eller det andra. Jag kan vara båda delarna och vara nöjd i båda.

 

Vad hände mer under 2013? PJ köpte en Ford mustang som vi åkte runt i hela sommaren. Jag minns hur Freja rumlade runt i magen av motorljudet. I slutet fick jag sammandragningar när PJ gasade på. Det ska bli intressant att se hur Freja reagerar i vår när vi kör ut Mustangen ur garaget.

 

2013 var också ett år då jag verkligen fick försöka att lyssna till kroppen vad gäller träning. Jag fick kompromissa med min vilja att köra högintensiva pass. Det blev istället ett år där jag i lugn takt kunde bygga styrka och arbeta med svagheter. Kanske helt välbehövligt att graviditeten kom när den kom. Jag kände mig i otroligt god fysisk form den dag förlossningen startade. Tränade minst tre dagar på gym under hela graviditeten. Sprang till vecka 22 och körde därefter crosstrainer och promenader i motlut ända fram till dagen innan förlossning.

 

2013 blev även året då vi såg ett slut på husrenoveringen. Detta ledde till att vi idag kan bjuda hem gäster och titta på en nästan färdigrenoverad övervåning.

 

2013 blev även året då jag och PJ förlovade oss. Inget planerat bröllop för 2014 (än!), utan vi landar nog lite i alla händelser under detta år för att sedan ta nästa steg.

 

Såklart är detta bara små inblick i vad som hände 2013. Det var avslutet. Nu till starten. 2014. Jag ser fram emot att få vara med i Frejas utveckling. Att få dela alla hennes små egenheter och utvecklingssteg. Att få skratta, trösta, vara nära och att vara hennes trygghet. Det ser jag med sådan kärlek fram emot.

 

Jag ska under 2014 testa min kropp och försöka plocka fram den där kraften jag nämnde tidigare. Jag har anmält mig till Stockholm maraton som går av stapeln den 31 maj. Så målet för 2014 är att fortsätta ta hand om min kropp på det vis som jag vet är det bästa, genom träning och bra kost.

 

Min största utmaning för 2014 blir att skaffa mig ett jobb. Ett sjukgymnastjobb (eller fysioterapeut) som det heter nu. Jag önskar att jag nästa år kan blicka tillbaka på denna text och se att jag lyckades med punkten att skaffa ett jobb.

 

Jag ska träna på att se mer positivt på det ovissa. Hittills har jag ofta valt den lite mer pessimistiska och negativa inställningen. Jag ska lära mig att påverka det jag kan och inte oroa mig över sådant som jag omöjligt kan påverka. (Då var det skrivet och bara till att följa!)

 

Så, nu nöjer jag mig med denna sammanfattning. Jag har gjort ett avslut och skapat visioner inför det nya. Kanske är denna text mest till för mig själv. Något som jag kan blicka tillbaka på under slutet av 2014 för att se vad som infriade sig och vad som behöver tas med in i 2015.

 

 

 

Idag var det dags för Freja att få sitt första vaccin. Jag var helt lugn innan. Kändes inte alls jobbigt att de skulle sticka henne med två sprutor. Kanske beror det på att jag är noll spruträdd själv. Däremot hade jag nog varit mer ängslig innan om jag hade kunnat förutse hur Freja skulle reagera. Lilla hjärtat, så hon skrek. Hon var ledsen och förbannad på ett sätt som saknar ord. Det var inte alls kul att se hennes reaktion. Kan säga att jag nu vet vad moderskänslor är. Hade ingen aning innan. Som tur var så var både Erica och Malin från föräldragruppen på BVC så jag fick all stöttning som jag behövde, även om det inte gick att göra så mycket åt Frejas illvrål. I 40 minuter fick jag sitta kvar på BVC och försöka trösta det lilla knyttet.

 

Nu sover hon helt utslagen. Skrotis...