Barfotabarn i livet

En vecka och fyra dagar kvar till beräknad förlossning. Jag försöker ta kontroll över mina tankar. Försöker verka obekymrad och stark. Försöker verka avslappnad och inte orolig. Sanningen är att jag försöker och jag tror att jag lyckas dölja mina egentliga tankar ganska bra. När jag går ensam här hemma så brister det lite allt för ofta just nu. Gråtattacker blandas med melankoli. Ska jag inte vara glad? Förväntansfull? Lycklig? Är jag det? Kanske stavas problemet "hormoner". Vad vet jag. Tankarna är där i alla fall.

 

Tackar det ödmjukaste för att jag fortfarande kan styrketräna utan bekymmer. Som alltid så skingras tankarna så bra på gymmet när musklerna kommer till sin rätta användning.

 

Elva dagar, kanske fler kanske färre...