Den värsta dagen i mitt liv
Det är 6:e juni idag.
Vilket innebär att det har gått två år.
Två år, och saknaden är större än någonsin.
Jag tror att den sjätte juni för två år sedan förändrade mig. Jag tror inte att jag hade varit precis som jag är idag om det inte hade hänt den där dagen. Jag hade nog varit annorlunda. Jag hade nog inte tänkt lika ångestfyllda tankar som jag gör. Jag hade nog inte varit lika rädd för att allting en dag kommer att ta slut. Jag hade nog varit gladare. Jag hade nog varit den Therese som jag var innan.
det känns som att den sjätte juni 2007 blev den dag då jag insåg att livet inte alls är lätt.
Det har hänt så mycket i mitt liv sen den dagen då du somnade in. Det känns som att jag inte fick vara liten längre. Efter den dagen var det dags att inse att det kommer motgångar och oväntade vändningar som gör att man inte längre vet om man kan, vill och orkar kämpa vidare. Jag vet inte om jag har orkat och kämpat på bästa sätt. Men jag vet att jag har förändrats av allt kämpande. Det känns som att jag har slagits mot mig själv de här åren.
När jag nästan nådde ytan för att ta ett djupt andetag, någongång i januari 2008, så hände det igen. Då var jag skärvor. På något underligt vis så dövar tårarna smärtan. För det har gjort ont. Och knappt ett år efter den andra stora sorgen som rev inom mig så hände det en tredje gång. Jag är så fruktansvärt rädd för förluster. Jag vill inte förlora någon mer. Jag vill inte behöva döva mina känslor längre. Jag vill inte uppleva fler dagar då allting brister inom mig.
Jag hoppas att den sjätte juni i år kan bli en ny vändning. En vändning som innebär att allt kämpande har varit betydelsefullt. Att jag kan hantera min ångest och vända den till en styrka. Jag är inte där än. Men jag hoppas att det nu är slut på detta ondskehjul som dragit ner mig i sorgen. Jag vill inte det längre. Jag vill känna att jag står stadigt och vet vem jag är.
Varje dag känns det som att jag vill visa för er vem jag är och vem jag har blivit och vad jag gör. Det känns orättvist att inte kunna det. För det hade varit möjligt. Det skulle inte bli såhär. Det finns ingen förklaring till varför det blev såhär, men verkligheten har haft fel.
Jag vill aldrig mer uppleva dessa två år.
Jag vill försöka vända nu.
Jag saknar er så fruktansvärt mycket mormor, farmor och farfar.
Vilket innebär att det har gått två år.
Två år, och saknaden är större än någonsin.
Jag tror att den sjätte juni för två år sedan förändrade mig. Jag tror inte att jag hade varit precis som jag är idag om det inte hade hänt den där dagen. Jag hade nog varit annorlunda. Jag hade nog inte tänkt lika ångestfyllda tankar som jag gör. Jag hade nog inte varit lika rädd för att allting en dag kommer att ta slut. Jag hade nog varit gladare. Jag hade nog varit den Therese som jag var innan.
det känns som att den sjätte juni 2007 blev den dag då jag insåg att livet inte alls är lätt.
Det har hänt så mycket i mitt liv sen den dagen då du somnade in. Det känns som att jag inte fick vara liten längre. Efter den dagen var det dags att inse att det kommer motgångar och oväntade vändningar som gör att man inte längre vet om man kan, vill och orkar kämpa vidare. Jag vet inte om jag har orkat och kämpat på bästa sätt. Men jag vet att jag har förändrats av allt kämpande. Det känns som att jag har slagits mot mig själv de här åren.
När jag nästan nådde ytan för att ta ett djupt andetag, någongång i januari 2008, så hände det igen. Då var jag skärvor. På något underligt vis så dövar tårarna smärtan. För det har gjort ont. Och knappt ett år efter den andra stora sorgen som rev inom mig så hände det en tredje gång. Jag är så fruktansvärt rädd för förluster. Jag vill inte förlora någon mer. Jag vill inte behöva döva mina känslor längre. Jag vill inte uppleva fler dagar då allting brister inom mig.
Jag hoppas att den sjätte juni i år kan bli en ny vändning. En vändning som innebär att allt kämpande har varit betydelsefullt. Att jag kan hantera min ångest och vända den till en styrka. Jag är inte där än. Men jag hoppas att det nu är slut på detta ondskehjul som dragit ner mig i sorgen. Jag vill inte det längre. Jag vill känna att jag står stadigt och vet vem jag är.
Varje dag känns det som att jag vill visa för er vem jag är och vem jag har blivit och vad jag gör. Det känns orättvist att inte kunna det. För det hade varit möjligt. Det skulle inte bli såhär. Det finns ingen förklaring till varför det blev såhär, men verkligheten har haft fel.
Jag vill aldrig mer uppleva dessa två år.
Jag vill försöka vända nu.
Jag saknar er så fruktansvärt mycket mormor, farmor och farfar.
Kommentarer
Trackback
