Barfotabarn i livet

kan verka som bloggtorka. Men så är inte fallet.
Jag tänker för mycket. Behöver strukturera upp. annars hamnar fel tankar på fel ställen och så skriver jag saker som inte borde skrivas..

Camilla gjorde ett inlägg i sin blogg, det med rubriken "tänk".
Även om det inte syftades till mig den där tredje raden så tog jag åt mig.

Vet ni?
Jag har världens mest fantastiska och tålmodiga vänner runt omkring mig.
Jag känner en sådan enorm tacksamhet till er alla.
Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara utan er.

Jag vrider och vänder på mina tankar, och det går upp och ner.
Men:
utan att ventilera det med er...
utan att ha en famn att ligga i och bara gråta utan att säga ett enda ord...
utan sms som: "Näe du ska komma..."
eller utan att ni alla finns där och får mig att skratta...
...utan det skulle jag nog aldrig ha kommit såhär långt.

Jag tar tag i det nu.
Det känns läskigt.
Men jag gör det nu.
Det är inte längre hållbart, jag kan inte hantera det och jag klarar det inte själv längre.
Just detta - att jag inte klarar det själv längre har jag sett som ett misslyckande.
Men ni har fått mig att inse att det är just det som det inte är.
och jag vet att det här inte kommer att bli lätt.
Men jag tror och vet att jag kan dela det med er.

jag vill säga så mycket
det finns inte ord så att det räcker
... Tack!